- Kolmården
- Söta och roliga djur
- Sveriges Nationaldag
- Marsvinshjälpen
- Valborg
- Hamster
- Bakugan
- Skansen
- Mops
- London
- Sol, vind och vatten
- Tre djur
- Vem vet mest?
- Midsommar
- Bingsjöstämman
- Den blomstertid nu kommer...
- Fjällvandring
- På tur med en gammal Volvo
- Den blomstertid nu kommer...
- Studiebesök på Försvarsmakten
- Ungern
- Jockes teatergrupp
- Tullverket
- Korkade Brottslingar
- Frågesport
- Japanfrågor
- CSI
- Shintoism
- Lucia
- CLAMP
- Chobits
- Varför firar vi jul
- Forna dagars julfirande
- Tankar om data-spel
Midsommarfirande förr i tiden
Midsommaren är en mycket gammal fest. Långt före kristen tid firade man sommarsolståndet, d.v.s. den tid på året, då dagen är som längst och natten som kortast. Man gissar att det var en fest med fruktbarhets- och soldyrkningstema, men egentligen vet man knappt något alls om hur denna hedniska fest skulle ha gått till.
Hur man firade i bondesamhället på 1500-talet och framåt, vet man mer om. Den festen såg inte ut som vår midsommarfest ser ut idag. Midsommarstång blev t.ex. inte vanligt förrän under 1700-talet. Seden med att resa en lövad stång kom ursprungligen från Tyskland, och stången kallades i början för ”majstång”, eftersom den enligt tysk tradition brukade resas första maj. Men i vårt svenska klimat slår löven ut senare, så här passade det bättre att ha stången till midsommar. De första midsommarstängerna var mer som en påle, utan korsarm, med kransarna omkring, precis som på bilden till vänster. Den visar en midsommarstång från Vingåker, år 1836.
Men innan midsommarstången kom, vad hade man då?
Jo, man tände midsommareldar såväl inne i städerna som ute på slätter, kullar, berg, eller var man nu kunde – och i skenet av dessa brasor dansade och lekte man natten lång. För ungdomarna var det en natt full av älskog och romantik, och kyrkans förespråkare var sannerligen förfärade över det osedliga festandet. Ett gammalt talesätt säger: ”midsommarnatten, den är inte lång, men sju och sjuttio vaggor sätter den igång”.
Bruket att tända brasa vid midsommar fanns kvar i Sverige ända tills mitten av 1900-talet, då de många eldningsförbuden hindrade traditionen från att kunna leva vidare. Men än idag tänds midsommareldar i flera av våra grannländer.
Det var inte bara romantikens utsvävningar under midsommaren som stack kyrkan i ögonen.
Något som också förskräckte, var den gamla tron på att midsommarnatten var full av magiska krafter. Man trodde att gränsen mellan vår vanliga värld och den övernaturliga världen då tunnades ut, så att man kunde se osynliga väsen.
Och osynliga väsen fanns det gott om, enligt den gamla tron.
Varje gård med hederligt och arbetsamt husbondefolk, sades ha sin egen lilla hjälpande hustomte. Under husen trodde man att vättarna bodde, ett litet gnomlikt underjordsfolk, som var ganska snälla, så länge man inte retade dem.
Annars var de flesta väsen farliga. Man var rädd för troll och häxor.
Man trodde också att dimman som dansade över ängarna var det vita vitterfolkets dans. Den som gick in i sådan dimma kunde få eksem, bölder och diverse otäcka hudsjukdomar. Unga kvinnor lockades till en säker drunkningsdöd av näcken, som satt i bäcken och spelade så hypnotiskt att ingen kunde motstå det. Och i skogen lockades män in i galenskap av den förföriska huldrekvinnan.
Kyrkan försökte förgäves förklara, att några sådana väsen inte existerade. Att tro på några andra väsen än Gud, hans son och hans änglar (ja, och förstås djävulen också), var ogudaktigt. Men folk fortsatte ändå att tro som de alltid gjort, för hur skulle de annars kunna förklara märkliga o hemska saker som hände? Det var mycket lättare och begripligare att skylla olyckorna på naturväsen.
På midsommarnatten ansågs det alltså särskilt lätt att komma i kontakt med dessa naturväsen. Och inte bara väsendena själva kunde bli synliga, utan även deras skattkistor, fulla med guld och rikedomar. Den girige kunde under midsommarnatten ge sig ut på skattjakt, men då måste han vara absolut tyst. Minsta ljud bröt magin, och möjligheten att se skatten var borta. Dessutom var det ett riskfyllt uppdrag, ty att ta de underjordiskas ägodelar, kunde ha ett dyrt pris. Om väsendena blev uppretade, kunde man räkna med att diverse obehagliga händelser stod att vänta framöver.
Den djärvaste spelmannen kunde under midsommarnatten försöka ta kontakt med näcken för att få sig en lektion i fiolspel, och lära sig spela som ingen annan. Också detta var ett farligt uppdrag, men det ryktas att många av den gamla tidens bästa fiolspelare på så sätt hade lärt sig konsten.
Lite mer ofarligt var det att dra stora lakan över ängsgräset för att håva in så mycket dagg som möjligt. Daggen vred man sedan ur och samlade i flaskor att ha som läkemedel mot diverse åkommor. Midsommarnattsdaggen ansågs nämligen vara av magisk karaktär. Man kunde med fördel rulla sig naken i gräset, i tron om att bli stärkt för resten av året. Och folk i allmänhet brukade ofta ”dricka brunn”, det vill säga gå till en naturkälla under midsommarnatten och dricka av dess vatten för att få hälsa och läkedom. Om man dessutom kastade ett mynt i källan, kunde det bringa tur, eller också kunde man i vattenspegeln lyckas få en skymt av framtiden.
För framtidsspådomar var midsommarnatten särskilt lämplig. I synnerhet när det gällde kärleksutsikter. Dom flesta känner väl till bruket att plocka sju eller nio blommor (rätt sorter, under absolut tystnad, helst också naken, baklänges och klättrande över lika många gärdesgårdar), och lägga dem under kudden – då sägs det att man kommer drömma om den som man ska gifta sig med.
En annan metod som man praktiserade var att äta ”saltgröt” innan man lade sig (precis som namnet säger så var den fruktansvärt salt), eller salta strömmingar. Då kunde man sen drömma att den blivande livspartnern skulle komma och ge en något att släcka törsten med. Fick man vatten att dricka skulle äktenskapet bli fattigt, men om man fick något mer exklusivt kunde man räkna med goda ekonomiska utsikter.
En mer modig spådomsvariant, var att ställa sig helt naken på en sädesåker och vänta på att ens framtids älskade skulle komma, eller att man skulle höra något ljud eller liknande som kunde sia om framtiden. Det berättas från Jämtland om tre unga flickor som på så vis stod och huttrade i den kalla natten – den ena hörde hammarljud och blev gift med en smed, den andra hörde fiolmusik och blev gift med en spelman, men den tredje hade hört kyrkklockor och dog inom det närmsta året – det var klockringningen från sin egen begravning som hon hade hört.
Om midsommaraftonen var full av gamla ”hedniska” föreställningar och osedlighet, så gick midsommardagen mer i kyrklig anda. Det var nämligen inte bara den kortaste dagen, utan också Johannes Döparens Dag, för det står i bibeln att Johannes (som för övrigt också var Jesus kusin) var precis ett halvt år äldre än Jesus (och ett halvt år från jul = 24 juni, som var det gamla datumet då midsommaren firades).
På midsommardagens morgon skulle man alltså gå i kyrkan, även om man varit uppe hela midsommarnatten. Kyrkan var extra fint lövad och blomsmyckad, och man åkte gärna dit i lövande skrindor (häst och vagn). Också hemma hade man gjort fint. På den tiden städade man bara två gånger om året, och det var till jul och midsommar. Och med tanke på att folk inte var så renliga av sig då – bland annat hade man för vana spotta ut snuset direkt på golvet – så var det ett rejält slitgöra att skura brädorna rena. Enligt gamla tidens arbetsuppdelning, var det förstås kvinnorna som fick stå för hela jobbet. När man fått det fint satte man in lövruskor och strödde löv över golvet, så att det skulle dofta extra friskt, samt smyckade förstubron med småbjörkar.
Maten skulle givetvis vara lite festligare än annars. Sill och färskpotatis, som vi numera äter till midsommar, åts emellertid inte. Potatisen kom ju, som bekant, ganska sent till Sverige. Visserligen infördes den i liten skala redan på 1600-talet, men populär blev den först på 1800-talet, och då i första hand för brännvinstillverkning. Och sill, det var vardagsmat förr, och knappast något som hamnade på kalasbordet.
Vad man istället åt till midsommar - kött, fläsk eller fisk - varierade dock, utifrån vilken landsdel man bodde i. En given festrätt (inte bara till midsommar, utan alla högtidligare sammanhang) var ”vitgröten”, en gröt kokt på mjölk, vilket man aldrig unnade sig till vardags. Särskilt fint var det om gröten gjordes på ris, för ris var en mycket exklusiv importvara, och därmed dyrt, så det var något för de rika att imponera med. Överklasslyx, med andra ord. Vanligt folk höll sig till gröt av kornmjöl eller vetemjöl. Men filbunke stod på mångas midsommarbord, för mjölken (som ju filbunke görs av) är extra fet och fin vid midsommartiden, och åtminstone någon ko hade de flesta, även stadsborna.
Av Elisabet L.