- Kolmården
- Söta och roliga djur
- Sveriges Nationaldag
- Marsvinshjälpen
- Valborg
- Hamster
- Bakugan
- Skansen
- Mops
- London
- Sol, vind och vatten
- Tre djur
- Vem vet mest?
- Midsommar
- Bingsjöstämman
- Den blomstertid nu kommer...
- Fjällvandring
- På tur med en gammal Volvo
- Den blomstertid nu kommer...
- Studiebesök på Försvarsmakten
- Ungern
- Jockes teatergrupp
- Tullverket
- Korkade Brottslingar
- Frågesport
- Japanfrågor
- CSI
- Shintoism
- Lucia
- CLAMP
- Chobits
- Varför firar vi jul
- Forna dagars julfirande
- Tankar om data-spel
Lucia
Sankta Lucia från Syrakusa
På slutet av 200-talet och början av 300-talet levde i Syrakusa på Sicilien en ung jungfru som hette Lucia. Sicilien var vid den här tiden styrt av en romersk kejsare, som hette Diocletianus. Han förföljde alla kristna, och Lucia var kristen, och kom att därför att dö martyrdöden. För detta blev hon helgonförklarad och blev kallad Sankta Lucia. Hennes namn, Lucia, betyder ljus. Hon fick även en egen minnesdag i kalendern, den 13:e december, då man skulle komma ihåg hennes liv och gärningar.
Legenderna kring Lucia är många. Det berättas att hon redan som barn avlade ett kyskhetslöfte och bestämde sig för att ge sina ägodelar till fattiga. Men hon berättade inte för någon om detta beslut, inte ens för sin mor. När hon växte upp och blev en vacker, ung kvinna, lovade modern bort henne till en förnäm yngling som dock inte var kristen. Lucia lyckades uppskjuta förlovningen gång på gång, medan hon innerligt bad till Gud om, att han skulle rädda henne från detta äktenskap.
Så hände det att hennes mor blev svårt sjuk. Hon led av blödningar, som ingen läkare kunde bota. Lucia övertala henne att resa till pilgrimsplatsen Catania, där martyren Agatha låg begravd. När de kom fram visade sig den heliga Agatha för Lucia och sade: "Min syster, varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne." Som tack för detta mirakel lovade modern, att flickan skulle få leva ogift och ge hemgiften till de fattiga.
Men den tilltänkte brudgummen kände sig djupt kränkt över att ha förlorat Lucia, och angav därför henne som kristen för en av kejsar Diocletianus' ståthållare med namnet Paschasius. Detta skedde år 303 som var det blodigaste året under kejsar Diocletianus förföljelse av de kristna. Hon blev fängslad och torterad, men hon var ståndaktig och klagade inte.
Då blev hon dömd att sändas till bordellen som straff, för att hennes kyskhet skulle gå förlorad. Hon skulle fraktas på en oxkärra till hån och spe genom staden, men hundra man och flera oxar klarade inte att dra jungfrun. Vagnen var som fastfrusen i marken.
Den rasande ståthållaren lät då samla ved runt hennes fötter och prövade att bränna henne, men åter blev hon räddad av Gud. Därefter hällde han kokande olja över henne, men hon fortsatte att vara oskadad. Då stack bödlarna, på order av ståthållaren, ett svärd i halsen på henne. Men Lucia levde så länge, att en präst hann komma och ge henne sakramentet. Först då dog hon. Men innan hon dog, förutsade hon det straff som skulle möta ståthållare Paschasius: förföljelsen mot de kristna skulle snart ta slut, kejsar Diocletianus skulle inte längre regera och den romerske kejsaren skulle dö.
En annan legend berättar, att en hednisk yngling blev förälskad i den kristna jungfruns ovanligt vackra ögon, något som fick henne att riva ut dem och skicka dem till honom på ett fat. För att Lucia gjort detta offer gav Gud henne ett par nya, ännu vackrare ögon.
Årets längsta natt
Tvärtemot vad man kan tro har vårt svenska luciafirande med luciatåg, faktiskt ingenting alls att göra med den heliga Lucia från Syrakusa. I vårt protestantiska land bryr vi oss inte längre om helgon, och helgonet Lucia skulle nog vara alldeles bortglömt vid det här laget, om det inte vore för det att hennes minnesdag, den 13:e december, under en period från medeltiden och fram till 1753 råkade sammanfalla med vintersolståndet.
Vi hade nämligen ett annat kalendersystem tidigare, som inte var helt korrekt i tidräkningen. Det kallades för den julianska kalendern. Genomsnittsåret i den julianska kalendern var 365,25 dygn långt, men i verkligheten är solåret ca 365,2422 dygn. Inte så stor skillnad kan man tycka, men faktum är att dessa små decimaler under några hundra år gör att det blir en förskjutning, så att kalendern så småningom kommer alltmer i otakt med årstiderna. På medeltiden hade tidpunkten för vintersolståndet hunnit ”flytta sig” mer än en vecka, och låg alltså kring den 13:e december. För att korrigera detta fel införde man 1753 ett nytt kalendersystem, kallat den gregorianska kalendern, som har en mer korrekt decimalräkning och som är det system som används idag.
Hur som helst – det faktum att midvintern under en lång period låg just kring luciatiden, gjorde detta till ett mycket viktigt och avgörande datum. För solståndstillfällena, alltså midsommar och midvinter, då solen står som högst eller lägst, var övergångar i årscykeln som man fäste väldigt stor vikt vid. Dessa övergångar ansågs nästan magiska och man trodde att många övernaturliga krafter var i rörelse då.
Vid midvintern härskar mörkret. Dagen är som kortast och årets längsta natt infaller. Förr trodde man att denna mörka natt, alltså natten före luciadagen, var full av farligheter. Helst borde man hålla sig inomhus. Djuren sades kunna tala den här natten, och den som gick in i lagården kunde kanske få veta ett och annat genom råmandena. På en del håll var man rädd att lussegubben eller lussihäxan skulle komma till gården och ställa till med riktigt fördärv. De kunde göra så att korna slutade mjölka, så att det gick röta i spannmålsförrådet eller förstöra redskapen. Därför satt man uppe och vakade, så att inget ont skulle hända. Barn som hade gjort något elakt, borde vara särskilt försiktiga under lussenatten, för Lussi kunde komma in genom skorstenen och hämta dem med sig.
En del av dessa föreställningar kom sig säkert av en förväxling av namnen Lucia och Lucifer.
Lucifer, det var djävulen det, och det var hans anhängare som man trodde var ute på lussenatten.
Ottefrukost, staffanssångare och lussebrudar
Under medeltiden, när Sverige var katolskt, började julfastan den 13:e december. D.v.s. från början inleddes fastan redan vid första advent, men så småningom inskränktes fasteperioden till att börja vid Lucia. Det innebar att man från och med den dagen och fram till jul, bl.a. inte fick äta kött eller dricka brännvin. Därför blev det naturligt så, att man passade på då man ändå satt uppe och vakade, att festa loss lite och äta och dricka extra gott i de tidiga ottetimmarna, innan fastan skulle börja. Och det räckte inte med en sådan ottefrukost, nej man skulle äta minst tre frukostar, eller till och med sju!
Medan århundradena gick slutade man så småningom att tro på midvinternattens farligheter Men traditionen att sitta uppe och lussevaka levde kvar ändå, fast under lite mer nöjsamma former, särskilt bland ungdomarna, som tog tillfället i akt till att dansa och roa sig. Och vanan att äta extra tidig och festlig ottefrukost fortsatte, fastän man sedan länge slutat att fasta.
Ungdomarna brukade ofta gå runt och ”lussa” mellan byns gårdar i den tidiga luciamorgonen, knacka på, och sjunga någon visa, för att därigenom tigga till sig lite mat och dryck till ottefrukosten. Ofta sjöng de någon av de s.k. staffansvisorna, som finns i otaliga varianter över hela landet.
Den här traditionen hade landsbygdens ungdomar lärt sig av de unga gossar, djäknarna, som gick i städernas katedralskolor. Dessa brukade under juluppehållet passa på att samla pengar till sitt uppehälle, genom att klä ut sig till stjärngossar och sjunga och uppträda med små julskådespel, som ofta var ganska avancerade, och med figurer som de vise männen, Herodes, Maria och Josef m.m.
Landsbygdsungdomarna försökte göra något liknande, men istället för pengar önskade de alltså få förtäring, och deras uppträden var nog ofta lite mer av det improviserade, enklare och skämtsamma slaget. På vissa håll klädde ungdomarna upp en av flickorna till lussebrud och lät henne gå med i tiggartåget. Denna lussebrud var knappast som vår tids lucia. Lussebruden kläddes upp i halm och hö och fick diverse bjäfs och tingeltangel på sig. Och det var ingen ära att bli lussebrud. Nej, tvärtom var det den flicka som hade sämst rykte om sig, d.v.s. som ansågs lite lättfotad eller lösaktig, som blev påtvingad rollen som lussebrud. Med lussebruden fick alla dansa, vare sig hon ville eller inte, tills halmen föll av.
Med ljus i hår
På herrgårdarna hade man också för vana att gå upp i luciagryningen och äta en riklig ottefrukost. Även där bjöd man gärna herrskapsfolket på någon form av enkel musikunderhållning. Det var också här i herrgårdsmiljö som man första gången stötte på något som kan liknas vid vår nutida lucia. Prosten C.F Nyman berättar från en resa i Västergötland 1764: ”Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmuisque utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna”
1791 fick Ebba Sparre uppleva hur några tjänsteflickor kom in i kammaren, helt vitklädda med blomstergirlanger på huvudena och bärande mellan sig ett slags altare, med en korg i guldpapper och med 16 brinnande ljus.
Först 1820 finns dokumentering om en lucia med ljus på huvudet, och då handlade det faktiskt om en manlig lucia! En bruksinspektor i Skinnskatteberg berättar: ... då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus.
Var inspirationen till dessa vitklädda figurer kommer ifrån är svårt att säga. Eventuellt kunde den komma från den vingklädda änglagestalt som ibland deltog läroverkspojkarnas julskådespel. Andra tror att idén kom från Tyskland. På den här tiden hade man nämligen i Tyskland och Holland för vana att klä ut en ung flicka (ja, märkligt nog en flicka) som skulle föreställa det lilla Jesusbarnet, ”kinkenjes”, och som där fungerade som julklappsutdelare. Denna figur hade en ljuskrans runt håret som gloria.
I vart fall så blev dessa vitklädda och ljuskronebärande gestalter med tiden en allt vanligare företeelse i herrgårdsmiljö, i synnerhet i Västsverige. Så småningom började lucior också dyka upp i studentmiljö vid de större läroverken. Skolterminen brukade sluta vid lucia och då blev det en naturlig del i festandet att man klädde ut sig till lucior (manliga sådana, då bara pojkar kunde vara studenter på den tiden). Och till sist hittade sedan också ut till den västsvenska landsbygden, i den mån man hade råd att unna sig tända ljus där – man måste komma ihåg att levande ljus ända in på 1800-talet var en lyxvara.
Det första officiella luciatåget ordnades i Stockholm år 1927 av Stockholms Dagblad. Man ordnade en omröstning om vem som skulle bli lucia och segrarinnan fick färdas med ljus i hår och kortege genom staden. Intresset var enormt och nästa år upprepades succén. Landsbygdstidningar från när och fjärran hakade på trenden och så kom traditionen att sprida sig till vartenda landshörn.
Fiskarvisa
Att vår lucia till ursprunget inte har så mycket med helgonet Lucia att göra är uppenbart. Ganska lustigt är också det faktum att vår mest kända luciasång ”Sankta Lucia”, faktiskt inte heller har det. Den är till ursprunget ett siciliansk fiskarsång som handlar om kärleken till stadsdelen Sankta Lucia i Neapel.
Men var ifrån sederna än må komma så är det i alla fall lite roligt att Sverige är helt unikt i att ha dessa luciatraditioner som vi har idag.
Av Elisabet L.
På slutet av 200-talet och början av 300-talet levde i Syrakusa på Sicilien en ung jungfru som hette Lucia. Sicilien var vid den här tiden styrt av en romersk kejsare, som hette Diocletianus. Han förföljde alla kristna, och Lucia var kristen, och kom att därför att dö martyrdöden. För detta blev hon helgonförklarad och blev kallad Sankta Lucia. Hennes namn, Lucia, betyder ljus. Hon fick även en egen minnesdag i kalendern, den 13:e december, då man skulle komma ihåg hennes liv och gärningar.
Legenderna kring Lucia är många. Det berättas att hon redan som barn avlade ett kyskhetslöfte och bestämde sig för att ge sina ägodelar till fattiga. Men hon berättade inte för någon om detta beslut, inte ens för sin mor. När hon växte upp och blev en vacker, ung kvinna, lovade modern bort henne till en förnäm yngling som dock inte var kristen. Lucia lyckades uppskjuta förlovningen gång på gång, medan hon innerligt bad till Gud om, att han skulle rädda henne från detta äktenskap.
Så hände det att hennes mor blev svårt sjuk. Hon led av blödningar, som ingen läkare kunde bota. Lucia övertala henne att resa till pilgrimsplatsen Catania, där martyren Agatha låg begravd. När de kom fram visade sig den heliga Agatha för Lucia och sade: "Min syster, varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne." Som tack för detta mirakel lovade modern, att flickan skulle få leva ogift och ge hemgiften till de fattiga.
Men den tilltänkte brudgummen kände sig djupt kränkt över att ha förlorat Lucia, och angav därför henne som kristen för en av kejsar Diocletianus' ståthållare med namnet Paschasius. Detta skedde år 303 som var det blodigaste året under kejsar Diocletianus förföljelse av de kristna. Hon blev fängslad och torterad, men hon var ståndaktig och klagade inte.
Då blev hon dömd att sändas till bordellen som straff, för att hennes kyskhet skulle gå förlorad. Hon skulle fraktas på en oxkärra till hån och spe genom staden, men hundra man och flera oxar klarade inte att dra jungfrun. Vagnen var som fastfrusen i marken.
Den rasande ståthållaren lät då samla ved runt hennes fötter och prövade att bränna henne, men åter blev hon räddad av Gud. Därefter hällde han kokande olja över henne, men hon fortsatte att vara oskadad. Då stack bödlarna, på order av ståthållaren, ett svärd i halsen på henne. Men Lucia levde så länge, att en präst hann komma och ge henne sakramentet. Först då dog hon. Men innan hon dog, förutsade hon det straff som skulle möta ståthållare Paschasius: förföljelsen mot de kristna skulle snart ta slut, kejsar Diocletianus skulle inte längre regera och den romerske kejsaren skulle dö.
En annan legend berättar, att en hednisk yngling blev förälskad i den kristna jungfruns ovanligt vackra ögon, något som fick henne att riva ut dem och skicka dem till honom på ett fat. För att Lucia gjort detta offer gav Gud henne ett par nya, ännu vackrare ögon.
Årets längsta natt
Tvärtemot vad man kan tro har vårt svenska luciafirande med luciatåg, faktiskt ingenting alls att göra med den heliga Lucia från Syrakusa. I vårt protestantiska land bryr vi oss inte längre om helgon, och helgonet Lucia skulle nog vara alldeles bortglömt vid det här laget, om det inte vore för det att hennes minnesdag, den 13:e december, under en period från medeltiden och fram till 1753 råkade sammanfalla med vintersolståndet.
Vi hade nämligen ett annat kalendersystem tidigare, som inte var helt korrekt i tidräkningen. Det kallades för den julianska kalendern. Genomsnittsåret i den julianska kalendern var 365,25 dygn långt, men i verkligheten är solåret ca 365,2422 dygn. Inte så stor skillnad kan man tycka, men faktum är att dessa små decimaler under några hundra år gör att det blir en förskjutning, så att kalendern så småningom kommer alltmer i otakt med årstiderna. På medeltiden hade tidpunkten för vintersolståndet hunnit ”flytta sig” mer än en vecka, och låg alltså kring den 13:e december. För att korrigera detta fel införde man 1753 ett nytt kalendersystem, kallat den gregorianska kalendern, som har en mer korrekt decimalräkning och som är det system som används idag.
Hur som helst – det faktum att midvintern under en lång period låg just kring luciatiden, gjorde detta till ett mycket viktigt och avgörande datum. För solståndstillfällena, alltså midsommar och midvinter, då solen står som högst eller lägst, var övergångar i årscykeln som man fäste väldigt stor vikt vid. Dessa övergångar ansågs nästan magiska och man trodde att många övernaturliga krafter var i rörelse då.
Vid midvintern härskar mörkret. Dagen är som kortast och årets längsta natt infaller. Förr trodde man att denna mörka natt, alltså natten före luciadagen, var full av farligheter. Helst borde man hålla sig inomhus. Djuren sades kunna tala den här natten, och den som gick in i lagården kunde kanske få veta ett och annat genom råmandena. På en del håll var man rädd att lussegubben eller lussihäxan skulle komma till gården och ställa till med riktigt fördärv. De kunde göra så att korna slutade mjölka, så att det gick röta i spannmålsförrådet eller förstöra redskapen. Därför satt man uppe och vakade, så att inget ont skulle hända. Barn som hade gjort något elakt, borde vara särskilt försiktiga under lussenatten, för Lussi kunde komma in genom skorstenen och hämta dem med sig.
En del av dessa föreställningar kom sig säkert av en förväxling av namnen Lucia och Lucifer.
Lucifer, det var djävulen det, och det var hans anhängare som man trodde var ute på lussenatten.
Ottefrukost, staffanssångare och lussebrudar
Under medeltiden, när Sverige var katolskt, började julfastan den 13:e december. D.v.s. från början inleddes fastan redan vid första advent, men så småningom inskränktes fasteperioden till att börja vid Lucia. Det innebar att man från och med den dagen och fram till jul, bl.a. inte fick äta kött eller dricka brännvin. Därför blev det naturligt så, att man passade på då man ändå satt uppe och vakade, att festa loss lite och äta och dricka extra gott i de tidiga ottetimmarna, innan fastan skulle börja. Och det räckte inte med en sådan ottefrukost, nej man skulle äta minst tre frukostar, eller till och med sju!
Medan århundradena gick slutade man så småningom att tro på midvinternattens farligheter Men traditionen att sitta uppe och lussevaka levde kvar ändå, fast under lite mer nöjsamma former, särskilt bland ungdomarna, som tog tillfället i akt till att dansa och roa sig. Och vanan att äta extra tidig och festlig ottefrukost fortsatte, fastän man sedan länge slutat att fasta.
Ungdomarna brukade ofta gå runt och ”lussa” mellan byns gårdar i den tidiga luciamorgonen, knacka på, och sjunga någon visa, för att därigenom tigga till sig lite mat och dryck till ottefrukosten. Ofta sjöng de någon av de s.k. staffansvisorna, som finns i otaliga varianter över hela landet.
Den här traditionen hade landsbygdens ungdomar lärt sig av de unga gossar, djäknarna, som gick i städernas katedralskolor. Dessa brukade under juluppehållet passa på att samla pengar till sitt uppehälle, genom att klä ut sig till stjärngossar och sjunga och uppträda med små julskådespel, som ofta var ganska avancerade, och med figurer som de vise männen, Herodes, Maria och Josef m.m.
Landsbygdsungdomarna försökte göra något liknande, men istället för pengar önskade de alltså få förtäring, och deras uppträden var nog ofta lite mer av det improviserade, enklare och skämtsamma slaget. På vissa håll klädde ungdomarna upp en av flickorna till lussebrud och lät henne gå med i tiggartåget. Denna lussebrud var knappast som vår tids lucia. Lussebruden kläddes upp i halm och hö och fick diverse bjäfs och tingeltangel på sig. Och det var ingen ära att bli lussebrud. Nej, tvärtom var det den flicka som hade sämst rykte om sig, d.v.s. som ansågs lite lättfotad eller lösaktig, som blev påtvingad rollen som lussebrud. Med lussebruden fick alla dansa, vare sig hon ville eller inte, tills halmen föll av.
Med ljus i hår
På herrgårdarna hade man också för vana att gå upp i luciagryningen och äta en riklig ottefrukost. Även där bjöd man gärna herrskapsfolket på någon form av enkel musikunderhållning. Det var också här i herrgårdsmiljö som man första gången stötte på något som kan liknas vid vår nutida lucia. Prosten C.F Nyman berättar från en resa i Västergötland 1764: ”Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmuisque utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna”
1791 fick Ebba Sparre uppleva hur några tjänsteflickor kom in i kammaren, helt vitklädda med blomstergirlanger på huvudena och bärande mellan sig ett slags altare, med en korg i guldpapper och med 16 brinnande ljus.
Först 1820 finns dokumentering om en lucia med ljus på huvudet, och då handlade det faktiskt om en manlig lucia! En bruksinspektor i Skinnskatteberg berättar: ... då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus.
Var inspirationen till dessa vitklädda figurer kommer ifrån är svårt att säga. Eventuellt kunde den komma från den vingklädda änglagestalt som ibland deltog läroverkspojkarnas julskådespel. Andra tror att idén kom från Tyskland. På den här tiden hade man nämligen i Tyskland och Holland för vana att klä ut en ung flicka (ja, märkligt nog en flicka) som skulle föreställa det lilla Jesusbarnet, ”kinkenjes”, och som där fungerade som julklappsutdelare. Denna figur hade en ljuskrans runt håret som gloria.
I vart fall så blev dessa vitklädda och ljuskronebärande gestalter med tiden en allt vanligare företeelse i herrgårdsmiljö, i synnerhet i Västsverige. Så småningom började lucior också dyka upp i studentmiljö vid de större läroverken. Skolterminen brukade sluta vid lucia och då blev det en naturlig del i festandet att man klädde ut sig till lucior (manliga sådana, då bara pojkar kunde vara studenter på den tiden). Och till sist hittade sedan också ut till den västsvenska landsbygden, i den mån man hade råd att unna sig tända ljus där – man måste komma ihåg att levande ljus ända in på 1800-talet var en lyxvara.
Det första officiella luciatåget ordnades i Stockholm år 1927 av Stockholms Dagblad. Man ordnade en omröstning om vem som skulle bli lucia och segrarinnan fick färdas med ljus i hår och kortege genom staden. Intresset var enormt och nästa år upprepades succén. Landsbygdstidningar från när och fjärran hakade på trenden och så kom traditionen att sprida sig till vartenda landshörn.
Fiskarvisa
Att vår lucia till ursprunget inte har så mycket med helgonet Lucia att göra är uppenbart. Ganska lustigt är också det faktum att vår mest kända luciasång ”Sankta Lucia”, faktiskt inte heller har det. Den är till ursprunget ett siciliansk fiskarsång som handlar om kärleken till stadsdelen Sankta Lucia i Neapel.
Men var ifrån sederna än må komma så är det i alla fall lite roligt att Sverige är helt unikt i att ha dessa luciatraditioner som vi har idag.
Av Elisabet L.