- Kolmården
- Söta och roliga djur
- Sveriges Nationaldag
- Marsvinshjälpen
- Valborg
- Hamster
- Bakugan
- Skansen
- Mops
- London
- Sol, vind och vatten
- Tre djur
- Vem vet mest?
- Midsommar
- Bingsjöstämman
- Den blomstertid nu kommer...
- Fjällvandring
- På tur med en gammal Volvo
- Den blomstertid nu kommer...
- Studiebesök på Försvarsmakten
- Ungern
- Jockes teatergrupp
- Tullverket
- Korkade Brottslingar
- Frågesport
- Japanfrågor
- CSI
- Shintoism
- Lucia
- CLAMP
- Chobits
- Varför firar vi jul
- Forna dagars julfirande
- Tankar om data-spel
Forna dagars julfirande
Förberedelser
Det här med julförberedelser har alltid var snärjigt. Och det var knappast lättare förr. Uppgifterna var många och ack så omfattande. Nu för tiden kan vi ju bara gå till affären och köpa vad vi behöver – julmat, ljus, julklappar, dryck… Så var det ju inte på den tiden, då nästan alla var bönder och levde av vad jorden gav. Då gällde det att tillverka allt man behövde från första början till slut. Säd skulle sås, skördas, tröskas, malas och bakas för att man skulle få bröd och gröt. Grisar skulle födas upp och slaktas för att bli kött. Kor skulle ha betesmarker om sommaren och hö om vintern och därtill en massa omvårdnad för att man skulle få mjölk. Fårull och lin bearbetades under en lång process för att man skulle ha några kläder att gå runt i o.s.v. Och många var man i ett hushåll, inte bara på grund av en riklig barnaskara, utan också för att man hade pigor och drängar som bodde där, och husbondefolkets gamla föräldrar eller andra klena släktingar som inte kunde ta hand om sig själva, samt en eller annan stackare från byn som det var gårdens tur att härbärgera.
Ja, så där var det ju alltjämt, året runt, och inte bara till jul. Men just till jul ville man ha det lite extra festligt, och lade på ytterligare ett krut, för att få fram riktigt fina, färska varor, som omväxling till den insaltade och intorkade mat som man annars åt. Detta innebar att man under en kort tidsperiod fick många riktigt tunga arbetsuppgifter att färdigställa.
På annandagen inledde man den två veckor långa lutningsprocessen av lutfisken. Samtidigt började man också brygga julölet. Bryggningsprocessen var tung och omständlig, och var dessutom ett konststycke. Man hade en mängd magiska ritualer för sig för att jäsningsproceduren skulle gå väl. På Tomasmässodagen den 21:a december skulle ölet vara klart, och då firade man med en provsmakning.
Vid tiden för lucia brukade julgrisen slaktas och sen hade man ett ständigt pyssel med att stoppa korv, göra blodpalt och andra läckerheter. Varje liten del av grisen togs tillvara.
Av talgen stöpte man ljus. Det här med levande ljus var något som man aldrig annars unnade sig. I vardagslag hade man bara eldhärden som lyste upp, men just till jul ville man ju ha det extra högtidligt.
Bakas skulle det förstås också, så att man för omväxlings skull fick lite färskt bröd till jul. Det var ett riktigt storbak. Dessutom lyxade man till det lite extra och gjorde vitt bröd, gjort på vetemjöl. Detta ansågs lite finare än det korn- och rågmjöl som man annars använde. Bodde man på en rikare gård kunde man möjligen unna sig att stoppa i lite kryddor i brödet också, som t.ex. nejlikor, saffran eller kanel, som inhandlats vid något marknadsbesök i staden. Men alla sådana här utländska varor var dyra, och få förunnade.
Julstädning
Städade gjorde man två gånger om året, och det var till jul och midsommar. Eftersom ingen var särskilt renlig av sig, utan gick med skor inne som ute, och dessutom hade för vana att t.ex. spotta snus direkt på golvet, så liknade golvet, efter det halvår som gått, mest bara ett jordgolv. Det var ett hårt jobb för de stackars kvinnorna, att skyffla fram plankorna igen under detta jordlager. Men när man fått det städat och rent, strödde man golvet med hackat granris, så att det luktade riktigt gott och juligt, och då blev det julkänsla i stugan.
Julpyntning
När stugan skulle julpyntas var julbonaderna det allra viktigaste. Det var stora tygstycken som var målade eller broderade eller vävda med vackra motiv, ofta hämtade ur Bibeln. Det fanns kringresande konstnärer som var specialiserade på att göra sådana bonader, och hade man råd kunde man anlita en sådan. Annars fick man tillverka själv, bäst man kunde.
Man kan förstå att det blev riktig högtidskänsla när dessa ljusa och färgglada tyger kom upp och lyste upp de annars så gråa och dunkla väggarna i stugan. Denna känsla förstärktes säkert ytterligare av de tända talgljusen, som man ju aldrig använde annars än till jul. För dessa människor, som levde större delen av året i ett ständigt skumrask, måste det ha varit något alldeles extra med allt detta ljus, nästan himmelskt vackert.
Till jul, när det ofta kom långväga gäster och släktingar m.m. på besök, så ville man gärna skryta lite. Då tog man fram det bästa huset hade. Vardagstallrikarna och muggarna i trä byttes mot tenntallrikar och tennstop, i den mån man hade råd att ha sådant. I herrgårdarna, kunde man kanske även imponera med en eller annan silversak.
Det här med gran till jul är ett ganska nytt påfund. Däremot har man sedan mycket gammalt haft för vana att julpynta hemmet med andra sorts dekorationsträd. Ofta tog man in någon lövträdsgren och hängde äpplen och halmfigurer i. På sina håll hade man snidade träd i avancerad kurbitsstil, gärna med någon motivmålning, t.ex. Staffan Stalledräng och hans fålar.
Julgran med ljus i kom faktiskt till Sverige först på 1800-talet. Däremot har seden funnits sedan 1500-talet i Tyskland, och det är därifrån vi hämtat idén. Som vanligt var det de finare herrgårdarna som först kunde stoltsera med att ha julgran. Fattigfolket, för vilka det här med tända ljus var en lyxvara, stod hänförda och gapade över detta under som uppenbarade sig på herrgårdarna. Det dröjde ända in på 1900-talet innan utsmyckad gran fanns i var mans stuga.
Julkärve
Något av det första man gjorde på julaftons morgon, var att sätta upp julkärven. En kärve är, som ni kanske vet, en stor samling med havrestrån som man bundit ihop på mitten och satt upp på en pinne, som mat åt fåglarna. På julaftonen skulle man nämligen vara extra snäll mot djuren. Också hästen fick sig lite extra havre till julfrukost.
Julbad
Förr brukade man tvätta sig en gång i veckan, och det var på lördagarna, så att man var ren och fin inför söndagens kyrkobesök. Ordet lördag kommer från lögardag. Och att löga sig, det är att tvätta sig. Lördag betyder helt enkelt ”dagen då man tvättar sig”. Denna tvättning gick ungefär till så att man gnuggade av sig det värsta, där inga kläder satt, d.v.s. om händer och ansikte.
Men att bada, det var en helt annan sak. Att doppa hela kroppen i vatten, det gjorde man bara till jul. Och detta märkvärdiga bad företogs på julafton genom att ett stort kar ställdes in bredvid öppna spisen, där vatten värmdes. Sedan fick envar i hushållet hoppa i och bada, i samma vatten, och i tur och ordning efter en noga kontrollerad ordning, som byggde på ålder och värdighet, d.v.s. husbondefolk före tjänstefolk, män före kvinnor, gamla före unga.
Badandet gavs en nästan rituell prägel. Ofta lade man i en bukett blommor som man plockat under den magiska midsommarnatten, för att skänka hälsa och läkedom till de badande.
Dopp i grytan
Den stora julmåltiden åts i regel på julaftonskvällen. Tidigare på dagen var det vanligt att man hade ”dopp i grytan”, något som fortfarande förekommer som en jultradition i en del familjer.
Man doppar då en brödbit i köttspad och äter.
Förr hade detta inte så mycket med just julen att göra, utan fyllde ett mer praktiskt syfte. Man ville gärna ta vara på allt i hushållet, och om man kokade kött, så slängde man knappast ut det feta, värdefulla spadet. Det innehöll mycket näring och var smaskens för en hungrig mage. Och eftersom man bakade så sällan var det vanligt att brödet hann bli både hårt och svårtuggat för den tidens bristfälliga tänder, och då passade det bra att doppa det i spadet, så det blev ”som nytt”. Två goda ting kombinerade, alltså.
Julmat
Vad som stod på julbordet förr i världen berodde till stor del på var i landet man bodde, helt enkelt därför att tillgångarna på råvaror skiftade. Bodde man i Norrland var det naturligt att man serverade älg eller ren, i fiskarriket Bohuslän förekom ofta strömming, på Gotland åt man lamm och i de bördiga jordbrukslandskapen Skåne och Blekinge hade man välgödda gåsstekar och diverse kålrätter.
Skillnaden mot vardagslag var att nu serverades köttet eller fisken färsk, vilket var verklig lyx. Annars var man van vid torkad och insaltad mat. Skinka, som numera är julbordets nummer ett, åt man inte som julmat, eftersom skinkan är mycket lämpad för insaltning och man därför hellre sparade den till sommaren.
Även julbrödet var med den tidens mått att anse som nybakat. Ett måste på julbordet, oavsett var man bodde, var den tjusigt dekorerade högen med bröd, som man lade upp på bordet. Häribland hittade man det fina vetebrödet, som man annars aldrig åt till vardags. Det var så fint att man lät det ligga kvar som skådebröd över hela julen, ingen vågade röra det.
Ett annat måste på bordet var julgröten. Den gjordes inte på ris, som vår tids julgröt, för ris är ju importvara som måste köpas för dyra pengar – en verklig lyxvara. På 1800-talet började risgrynsgröt dyka upp på de finare herrgårdarna. Men vanligt folk fick nöja sig med gröt på korn- eller rågmjöl. Till skillnad från vardagsgröten koktes emellertid julgröten på mjölk, och dessutom hade man en klick smält smör i mitten.
Julgröten åts med var sin slev ur ett gemensamt grötfat. Nåde den som vågade röra den goda smörklicken!
Att alla satt till bords samtidigt, husbondfolk såväl som tjänstefolk, var något som bara förekom på julen. I vanliga fall fick pigor och drängar aldrig sitta till bords, utan stå i något hörn och äta när de övriga redan var klara. Men till julen skulle alla anses likvärdiga. Man nekade då ingen tiggare att få sitta med vid bordet.
Julklappar
Forna tiders julklappar, det var något helt annat än vad vi är vana vid. En ”julklapp” på den tiden, det kunde vara att man så omärkligt som möjligt smög sig fram till någons dörr, knackade (”klappade”) på, öppnade och kastade in ett vedträ eller halmfigur (ofta en julbock), och sedan sprang därifrån för allt vad man hade, för att inte hinna bli sedd. Det var en lek, där det gällde att inte bli avslöjad. Vedträet eller halmfiguren bar ofta en ditsatt lapp med något skämtsamt rim (föregångaren till vårt julklappsrim). Texten var av det retsamma slaget, och meningen var att skoja till det lite och driva med den som fick ”gåvan”. Denne skulle sedan försöka lista ut vem som var givaren. Om man trodde sig veta det, tog man det inkastade föremålet och försedde med en ny vers med minst lika retfulla gliringar, gick till givarens hus och försökte att lika omärkt kasta tillbaks ”klappen” där. Det var en spännande lek, som både roade och förargade.
På samma sätt kunde man ge en kärlekshälsning till någon man var hemligt förälskad i. Då fick förstås halmfiguren (eller vad det nu var) en helt annan typ av vers, där den poetiska ådran verkligen sattes på prov. Också denna gåva skulle givetvis lämnas anonymt och i största hemlighet.
Julbocken blir julklappsutdelare
Landsbygdens ungdomar hade för vana att någon gång under juletiden dra runt i små skaror från gård till gård, utklädda till stjärngossar, vise män och andra julfigurer, och uppträda med ett litet julskådespel (ofta sjungande). Som tack för uppträdande önskade de få mat och dryck till den fest som de brukade hålla någon gång under mellandagarna.
Bland figurerna som brukade vara med i tåget fanns ofta julbocken. Någon i sällskapet hade klätt ut sig med getansikte och horn och hade en stor kappa över sig. Julbocken hade rollen att vara något av en narr och en lustigkurre, en på samma gång både roande och retsam figur, som gärna drev med husfolket som bodde på den gård dit ungdomarna kom. Ibland hade han med sig ”gåvor” också av det mer skämtsamma slaget.
Med tiden kom julbocken att få en alltmer central roll. Under 1800-talet, och i synnerhet i borgerliga familjer, var det vanligt att julbocken kom ensam och hälsade på, och att han hade med sig ”riktiga” gåvor, precis som vår tids julklappstomte har. Han var snäll mot snälla barn, men sträng mot dem som inte skött sig så väl, och barnen var ofta rädda för honom.
Julbocken fanns kvar som julklappsutdelare en bit in på 1900-talet, innan han gradvis ersattes av jultomten.
Gårdstomten och jultomten
Tomten har vi trott på sen urminnes tider. Men det är stor skillnad på den julklappsutdelande tomte vi har idag, och den tomte man trodde på förr. Skägg och luva har båda, men annars var den gamla gårdstomten milsvitt skiljd ifrån den storväxta och bullrande figur vi är vana att se nu för tiden.
Forna tiders tomte var liten, knappt meterhög och gråklädd och smal. Framför allt hade han inget speciellt med julen att göra, utan han fanns och bodde på gården året runt, dag som natt. Han smög runt tyst och obemärkt och såg till att gårdens alla sysslor sköttes väl.
Om gårdens folk var arbetsamt och vänligt, trivdes tomten och ville gärna hjälpa till på bästa sätt, så att allt arbete som gjordes gick snabbt och galant. Men om folket på gården var lata och slarviga, stack han därifrån för att söka sig till ett bättre ställe. Och en gård utan tomte, var en gård utan lycka, där ingenting gick väl.
Det gällde att alltid hålla sig väl med gårdstomten, och inte reta honom på något sätt. På julafton var det av största vikt att man kom ihåg att sätta ut ett fat gröt till tomten, för annars kunde han bli förargad och ställa till med riktigt förtret på gården.
Sankt Nicolaus blir Santa Claus
I Tyskland, Holland och Belgien har man länge haft en tradition att någon klär ut sig till Sankt Nicolaus (eller Sinterklaas), klädd i röd biskopsdräkt, skägg och stor mage. Sankt Nicolaus var en biskop som levde på 300-talet och som blev helgonförklarad på grund av sin stora givmildhet. Därför passar det bra att låta honom få komma med presenter, vilket sedvanligt alltid skett på hans minnesdag den 6:e december. Denne figur har från början alltså inget alls med julen att göra.
År 1809 skrev amerikanen Washington Irving en gripande novell om denne givmilde Sankt Nicolaus, fast i berättelsen så delade han istället ut presenter på julafton. Novellen blev mycket omtyckt i USA. Snart fyllde andra amerikanska berättelser på och utvecklade myten om det som kom att bli Santa Claus. Bl.a. hittade man på att han bodde på Nordpolen och flög runt i en vagn dragen av renar. Uppenbarligen fäste sig amerikanerna mycket vid den här figuren, för han dök snart upp på allehanda illustrationer och sånger i samband med jul.
I Sverige kom samtidigt en slags vurm för vår gamla nationella gårdstomte. Det här var ju i nationalromantikens tidevarv då man ivrigt romantiserade kring gamla traditioner och föreställningar. 1881 skrev Viktor Rydberg den kända dikten ”Tomten”, som handlar om gårdstomtens göromål under julnatten. Det sena 1800-talets illustratörer och författare till de ymnigt förekommande jultidningarna och familjemagasinen byggde vidare på idén och gestalten. Och så kom vår gamla gårdstomte och julen att bli förknippade med varandra.
Under 1900-talet smälte gårdstomteromantiseringen ihop med Santa Claus-influenserna från USA. Och det var så vår jultomte föddes, och så småningom kom att ersätta julbocken som julklappsutdelare.
De tolv juldagarna
Förr i världen fanns inte många lediga stunder. Man hade arbete året runt från morgon till kväll. Men på julen skulle man vara ledig. Det var till och med olämpligt att arbeta, för då skulle man störa julfriden. Bara det nödvändigaste arbetet, som att t.ex. sköta om gårdens djur, fick göras. Så man fick sig en välbehövlig vilopaus och den varade så länge som julen varade – i tolv hela dagar.
För att man skulle slippa hugga ved under juldagarna (en annars ganska tidskrävande vintersyssla), så brukade man på sina håll ta en riktig rejäl stock vars ena ände man på julafton lade in i brasan. Denna julstock matade man sedan på efter hand som den brann ned. Julstocken skulle räcka över hela julperioden, var det tänkt.
Under ledigheten passade man på att träffa släktingar som man inte sett på länge. Och man roade sig så gott man kunde. Lekar av olika slag hörde till nöjet. Blindbock är exempel på en mycket gammal lek som har lekts av stora och små i alla tider. Liksom man gärna gjorde olika typer av danslekar till musik.
Julotta
Den första av de tolv juldagarna var juldagen. Då gick alla upp tidigt för att åka till kyrkan och gå på julotta. Redan färden dit var mycket festlig. Man spände släden för hästen och åkte genom den snögnistrande och mörka morgonen med pinglande bjällror och tända facklor. Och att komma in i kyrkan med alla dess tända ljus var en upplevelse. Man hade som sagt inte råd att ha levande ljus i vanliga fall, så att se alla kyrkans ljus lysa samtidigt måste nästan ha varit som att komma in i himmelen.
Nyår
Förstås hade man inga fyrverkerier förr i tiden. Det nya året smög sig på i tysthet. Men det var ändå en tidpunkt som man fäste avseende vid. Alla övergångstidpunkter har alltid ansetts magiska. Och nyårsnatten var ett utmärkt tillfälle för den som ville veta något om det kommande årets framtidsutsikter. Det fanns många metoder hur man kunde gå tillväga. Ett sätt var att smyga sig fram till kyrkan i mörkret och kika genom nyckelhålet – kanske kunde man då få se en syn om vad som komma skulle. Eller så kunde man stöpa i bly. Man hällde ut smält bly i vatten, varpå blyet genast stelnade och fick en speciell form, som man kunde försöka likna vid något. Såg det ut som en krona, skulle man bli gift. Men liknande formen ett kors väntade inget annat än sorg eller död.
På nyårsdagen skulle allt göras rätt, för allt man gjorde den dagen var avgörande för hur resten av årets skulle bli. Om man åt en riklig måltid då, skulle man få äta sig mätt resten av året. Om man åt ett äpple, skulle man hålla sig frisk och stark.
Trettondagen och tjugondag Knut
Trettondagen, den 6:e januari, är helgdag därför att man då firar minnet av de tre vise männens ankomst till Jesusbarnet. Trettondagen kallas dagen förstås, för att de tolv juldagarna då är över. Den dagen markerade julvilans slut, och att vardagens arbetssysslor åter skulle börja.
Fram till mitten av 1700-talet hade Knut namnsdag på trettondagen. Dagen kallades därför Trettondag Knut. Många traditioner knöts kring Knut och julens slut. ”Knut bär julen ut”; sade man. När namnet Knut sedan flyttades fram en vecka, var man så van vid att fira ut julen i samband med Knut, att traditionerna följde med i flytten. Därav kommer det sig att man numera firar ut julen just den 13:e januari, eller på ”tjugondag Knut” som man säger. Det är då man brukar ha julgransplundring och bära ut julgranen
Så var glada julen slut, slut, slut,
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
Kommer han, vår gamle vän,
För det har han lovat!
Av Elisabet L
Det här med julförberedelser har alltid var snärjigt. Och det var knappast lättare förr. Uppgifterna var många och ack så omfattande. Nu för tiden kan vi ju bara gå till affären och köpa vad vi behöver – julmat, ljus, julklappar, dryck… Så var det ju inte på den tiden, då nästan alla var bönder och levde av vad jorden gav. Då gällde det att tillverka allt man behövde från första början till slut. Säd skulle sås, skördas, tröskas, malas och bakas för att man skulle få bröd och gröt. Grisar skulle födas upp och slaktas för att bli kött. Kor skulle ha betesmarker om sommaren och hö om vintern och därtill en massa omvårdnad för att man skulle få mjölk. Fårull och lin bearbetades under en lång process för att man skulle ha några kläder att gå runt i o.s.v. Och många var man i ett hushåll, inte bara på grund av en riklig barnaskara, utan också för att man hade pigor och drängar som bodde där, och husbondefolkets gamla föräldrar eller andra klena släktingar som inte kunde ta hand om sig själva, samt en eller annan stackare från byn som det var gårdens tur att härbärgera.
Ja, så där var det ju alltjämt, året runt, och inte bara till jul. Men just till jul ville man ha det lite extra festligt, och lade på ytterligare ett krut, för att få fram riktigt fina, färska varor, som omväxling till den insaltade och intorkade mat som man annars åt. Detta innebar att man under en kort tidsperiod fick många riktigt tunga arbetsuppgifter att färdigställa.
På annandagen inledde man den två veckor långa lutningsprocessen av lutfisken. Samtidigt började man också brygga julölet. Bryggningsprocessen var tung och omständlig, och var dessutom ett konststycke. Man hade en mängd magiska ritualer för sig för att jäsningsproceduren skulle gå väl. På Tomasmässodagen den 21:a december skulle ölet vara klart, och då firade man med en provsmakning.
Vid tiden för lucia brukade julgrisen slaktas och sen hade man ett ständigt pyssel med att stoppa korv, göra blodpalt och andra läckerheter. Varje liten del av grisen togs tillvara.
Av talgen stöpte man ljus. Det här med levande ljus var något som man aldrig annars unnade sig. I vardagslag hade man bara eldhärden som lyste upp, men just till jul ville man ju ha det extra högtidligt.
Bakas skulle det förstås också, så att man för omväxlings skull fick lite färskt bröd till jul. Det var ett riktigt storbak. Dessutom lyxade man till det lite extra och gjorde vitt bröd, gjort på vetemjöl. Detta ansågs lite finare än det korn- och rågmjöl som man annars använde. Bodde man på en rikare gård kunde man möjligen unna sig att stoppa i lite kryddor i brödet också, som t.ex. nejlikor, saffran eller kanel, som inhandlats vid något marknadsbesök i staden. Men alla sådana här utländska varor var dyra, och få förunnade.
Julstädning
Städade gjorde man två gånger om året, och det var till jul och midsommar. Eftersom ingen var särskilt renlig av sig, utan gick med skor inne som ute, och dessutom hade för vana att t.ex. spotta snus direkt på golvet, så liknade golvet, efter det halvår som gått, mest bara ett jordgolv. Det var ett hårt jobb för de stackars kvinnorna, att skyffla fram plankorna igen under detta jordlager. Men när man fått det städat och rent, strödde man golvet med hackat granris, så att det luktade riktigt gott och juligt, och då blev det julkänsla i stugan.
Julpyntning
När stugan skulle julpyntas var julbonaderna det allra viktigaste. Det var stora tygstycken som var målade eller broderade eller vävda med vackra motiv, ofta hämtade ur Bibeln. Det fanns kringresande konstnärer som var specialiserade på att göra sådana bonader, och hade man råd kunde man anlita en sådan. Annars fick man tillverka själv, bäst man kunde.
Man kan förstå att det blev riktig högtidskänsla när dessa ljusa och färgglada tyger kom upp och lyste upp de annars så gråa och dunkla väggarna i stugan. Denna känsla förstärktes säkert ytterligare av de tända talgljusen, som man ju aldrig använde annars än till jul. För dessa människor, som levde större delen av året i ett ständigt skumrask, måste det ha varit något alldeles extra med allt detta ljus, nästan himmelskt vackert.
Till jul, när det ofta kom långväga gäster och släktingar m.m. på besök, så ville man gärna skryta lite. Då tog man fram det bästa huset hade. Vardagstallrikarna och muggarna i trä byttes mot tenntallrikar och tennstop, i den mån man hade råd att ha sådant. I herrgårdarna, kunde man kanske även imponera med en eller annan silversak.
Det här med gran till jul är ett ganska nytt påfund. Däremot har man sedan mycket gammalt haft för vana att julpynta hemmet med andra sorts dekorationsträd. Ofta tog man in någon lövträdsgren och hängde äpplen och halmfigurer i. På sina håll hade man snidade träd i avancerad kurbitsstil, gärna med någon motivmålning, t.ex. Staffan Stalledräng och hans fålar.
Julgran med ljus i kom faktiskt till Sverige först på 1800-talet. Däremot har seden funnits sedan 1500-talet i Tyskland, och det är därifrån vi hämtat idén. Som vanligt var det de finare herrgårdarna som först kunde stoltsera med att ha julgran. Fattigfolket, för vilka det här med tända ljus var en lyxvara, stod hänförda och gapade över detta under som uppenbarade sig på herrgårdarna. Det dröjde ända in på 1900-talet innan utsmyckad gran fanns i var mans stuga.
Julkärve
Något av det första man gjorde på julaftons morgon, var att sätta upp julkärven. En kärve är, som ni kanske vet, en stor samling med havrestrån som man bundit ihop på mitten och satt upp på en pinne, som mat åt fåglarna. På julaftonen skulle man nämligen vara extra snäll mot djuren. Också hästen fick sig lite extra havre till julfrukost.
Julbad
Förr brukade man tvätta sig en gång i veckan, och det var på lördagarna, så att man var ren och fin inför söndagens kyrkobesök. Ordet lördag kommer från lögardag. Och att löga sig, det är att tvätta sig. Lördag betyder helt enkelt ”dagen då man tvättar sig”. Denna tvättning gick ungefär till så att man gnuggade av sig det värsta, där inga kläder satt, d.v.s. om händer och ansikte.
Men att bada, det var en helt annan sak. Att doppa hela kroppen i vatten, det gjorde man bara till jul. Och detta märkvärdiga bad företogs på julafton genom att ett stort kar ställdes in bredvid öppna spisen, där vatten värmdes. Sedan fick envar i hushållet hoppa i och bada, i samma vatten, och i tur och ordning efter en noga kontrollerad ordning, som byggde på ålder och värdighet, d.v.s. husbondefolk före tjänstefolk, män före kvinnor, gamla före unga.
Badandet gavs en nästan rituell prägel. Ofta lade man i en bukett blommor som man plockat under den magiska midsommarnatten, för att skänka hälsa och läkedom till de badande.
Dopp i grytan
Den stora julmåltiden åts i regel på julaftonskvällen. Tidigare på dagen var det vanligt att man hade ”dopp i grytan”, något som fortfarande förekommer som en jultradition i en del familjer.
Man doppar då en brödbit i köttspad och äter.
Förr hade detta inte så mycket med just julen att göra, utan fyllde ett mer praktiskt syfte. Man ville gärna ta vara på allt i hushållet, och om man kokade kött, så slängde man knappast ut det feta, värdefulla spadet. Det innehöll mycket näring och var smaskens för en hungrig mage. Och eftersom man bakade så sällan var det vanligt att brödet hann bli både hårt och svårtuggat för den tidens bristfälliga tänder, och då passade det bra att doppa det i spadet, så det blev ”som nytt”. Två goda ting kombinerade, alltså.
Julmat
Vad som stod på julbordet förr i världen berodde till stor del på var i landet man bodde, helt enkelt därför att tillgångarna på råvaror skiftade. Bodde man i Norrland var det naturligt att man serverade älg eller ren, i fiskarriket Bohuslän förekom ofta strömming, på Gotland åt man lamm och i de bördiga jordbrukslandskapen Skåne och Blekinge hade man välgödda gåsstekar och diverse kålrätter.
Skillnaden mot vardagslag var att nu serverades köttet eller fisken färsk, vilket var verklig lyx. Annars var man van vid torkad och insaltad mat. Skinka, som numera är julbordets nummer ett, åt man inte som julmat, eftersom skinkan är mycket lämpad för insaltning och man därför hellre sparade den till sommaren.
Även julbrödet var med den tidens mått att anse som nybakat. Ett måste på julbordet, oavsett var man bodde, var den tjusigt dekorerade högen med bröd, som man lade upp på bordet. Häribland hittade man det fina vetebrödet, som man annars aldrig åt till vardags. Det var så fint att man lät det ligga kvar som skådebröd över hela julen, ingen vågade röra det.
Ett annat måste på bordet var julgröten. Den gjordes inte på ris, som vår tids julgröt, för ris är ju importvara som måste köpas för dyra pengar – en verklig lyxvara. På 1800-talet började risgrynsgröt dyka upp på de finare herrgårdarna. Men vanligt folk fick nöja sig med gröt på korn- eller rågmjöl. Till skillnad från vardagsgröten koktes emellertid julgröten på mjölk, och dessutom hade man en klick smält smör i mitten.
Julgröten åts med var sin slev ur ett gemensamt grötfat. Nåde den som vågade röra den goda smörklicken!
Att alla satt till bords samtidigt, husbondfolk såväl som tjänstefolk, var något som bara förekom på julen. I vanliga fall fick pigor och drängar aldrig sitta till bords, utan stå i något hörn och äta när de övriga redan var klara. Men till julen skulle alla anses likvärdiga. Man nekade då ingen tiggare att få sitta med vid bordet.
Julklappar
Forna tiders julklappar, det var något helt annat än vad vi är vana vid. En ”julklapp” på den tiden, det kunde vara att man så omärkligt som möjligt smög sig fram till någons dörr, knackade (”klappade”) på, öppnade och kastade in ett vedträ eller halmfigur (ofta en julbock), och sedan sprang därifrån för allt vad man hade, för att inte hinna bli sedd. Det var en lek, där det gällde att inte bli avslöjad. Vedträet eller halmfiguren bar ofta en ditsatt lapp med något skämtsamt rim (föregångaren till vårt julklappsrim). Texten var av det retsamma slaget, och meningen var att skoja till det lite och driva med den som fick ”gåvan”. Denne skulle sedan försöka lista ut vem som var givaren. Om man trodde sig veta det, tog man det inkastade föremålet och försedde med en ny vers med minst lika retfulla gliringar, gick till givarens hus och försökte att lika omärkt kasta tillbaks ”klappen” där. Det var en spännande lek, som både roade och förargade.
På samma sätt kunde man ge en kärlekshälsning till någon man var hemligt förälskad i. Då fick förstås halmfiguren (eller vad det nu var) en helt annan typ av vers, där den poetiska ådran verkligen sattes på prov. Också denna gåva skulle givetvis lämnas anonymt och i största hemlighet.
Julbocken blir julklappsutdelare
Landsbygdens ungdomar hade för vana att någon gång under juletiden dra runt i små skaror från gård till gård, utklädda till stjärngossar, vise män och andra julfigurer, och uppträda med ett litet julskådespel (ofta sjungande). Som tack för uppträdande önskade de få mat och dryck till den fest som de brukade hålla någon gång under mellandagarna.
Bland figurerna som brukade vara med i tåget fanns ofta julbocken. Någon i sällskapet hade klätt ut sig med getansikte och horn och hade en stor kappa över sig. Julbocken hade rollen att vara något av en narr och en lustigkurre, en på samma gång både roande och retsam figur, som gärna drev med husfolket som bodde på den gård dit ungdomarna kom. Ibland hade han med sig ”gåvor” också av det mer skämtsamma slaget.
Med tiden kom julbocken att få en alltmer central roll. Under 1800-talet, och i synnerhet i borgerliga familjer, var det vanligt att julbocken kom ensam och hälsade på, och att han hade med sig ”riktiga” gåvor, precis som vår tids julklappstomte har. Han var snäll mot snälla barn, men sträng mot dem som inte skött sig så väl, och barnen var ofta rädda för honom.
Julbocken fanns kvar som julklappsutdelare en bit in på 1900-talet, innan han gradvis ersattes av jultomten.
Gårdstomten och jultomten
Tomten har vi trott på sen urminnes tider. Men det är stor skillnad på den julklappsutdelande tomte vi har idag, och den tomte man trodde på förr. Skägg och luva har båda, men annars var den gamla gårdstomten milsvitt skiljd ifrån den storväxta och bullrande figur vi är vana att se nu för tiden.
Forna tiders tomte var liten, knappt meterhög och gråklädd och smal. Framför allt hade han inget speciellt med julen att göra, utan han fanns och bodde på gården året runt, dag som natt. Han smög runt tyst och obemärkt och såg till att gårdens alla sysslor sköttes väl.
Om gårdens folk var arbetsamt och vänligt, trivdes tomten och ville gärna hjälpa till på bästa sätt, så att allt arbete som gjordes gick snabbt och galant. Men om folket på gården var lata och slarviga, stack han därifrån för att söka sig till ett bättre ställe. Och en gård utan tomte, var en gård utan lycka, där ingenting gick väl.
Det gällde att alltid hålla sig väl med gårdstomten, och inte reta honom på något sätt. På julafton var det av största vikt att man kom ihåg att sätta ut ett fat gröt till tomten, för annars kunde han bli förargad och ställa till med riktigt förtret på gården.
Sankt Nicolaus blir Santa Claus
I Tyskland, Holland och Belgien har man länge haft en tradition att någon klär ut sig till Sankt Nicolaus (eller Sinterklaas), klädd i röd biskopsdräkt, skägg och stor mage. Sankt Nicolaus var en biskop som levde på 300-talet och som blev helgonförklarad på grund av sin stora givmildhet. Därför passar det bra att låta honom få komma med presenter, vilket sedvanligt alltid skett på hans minnesdag den 6:e december. Denne figur har från början alltså inget alls med julen att göra.
År 1809 skrev amerikanen Washington Irving en gripande novell om denne givmilde Sankt Nicolaus, fast i berättelsen så delade han istället ut presenter på julafton. Novellen blev mycket omtyckt i USA. Snart fyllde andra amerikanska berättelser på och utvecklade myten om det som kom att bli Santa Claus. Bl.a. hittade man på att han bodde på Nordpolen och flög runt i en vagn dragen av renar. Uppenbarligen fäste sig amerikanerna mycket vid den här figuren, för han dök snart upp på allehanda illustrationer och sånger i samband med jul.
I Sverige kom samtidigt en slags vurm för vår gamla nationella gårdstomte. Det här var ju i nationalromantikens tidevarv då man ivrigt romantiserade kring gamla traditioner och föreställningar. 1881 skrev Viktor Rydberg den kända dikten ”Tomten”, som handlar om gårdstomtens göromål under julnatten. Det sena 1800-talets illustratörer och författare till de ymnigt förekommande jultidningarna och familjemagasinen byggde vidare på idén och gestalten. Och så kom vår gamla gårdstomte och julen att bli förknippade med varandra.
Under 1900-talet smälte gårdstomteromantiseringen ihop med Santa Claus-influenserna från USA. Och det var så vår jultomte föddes, och så småningom kom att ersätta julbocken som julklappsutdelare.
De tolv juldagarna
Förr i världen fanns inte många lediga stunder. Man hade arbete året runt från morgon till kväll. Men på julen skulle man vara ledig. Det var till och med olämpligt att arbeta, för då skulle man störa julfriden. Bara det nödvändigaste arbetet, som att t.ex. sköta om gårdens djur, fick göras. Så man fick sig en välbehövlig vilopaus och den varade så länge som julen varade – i tolv hela dagar.
För att man skulle slippa hugga ved under juldagarna (en annars ganska tidskrävande vintersyssla), så brukade man på sina håll ta en riktig rejäl stock vars ena ände man på julafton lade in i brasan. Denna julstock matade man sedan på efter hand som den brann ned. Julstocken skulle räcka över hela julperioden, var det tänkt.
Under ledigheten passade man på att träffa släktingar som man inte sett på länge. Och man roade sig så gott man kunde. Lekar av olika slag hörde till nöjet. Blindbock är exempel på en mycket gammal lek som har lekts av stora och små i alla tider. Liksom man gärna gjorde olika typer av danslekar till musik.
Julotta
Den första av de tolv juldagarna var juldagen. Då gick alla upp tidigt för att åka till kyrkan och gå på julotta. Redan färden dit var mycket festlig. Man spände släden för hästen och åkte genom den snögnistrande och mörka morgonen med pinglande bjällror och tända facklor. Och att komma in i kyrkan med alla dess tända ljus var en upplevelse. Man hade som sagt inte råd att ha levande ljus i vanliga fall, så att se alla kyrkans ljus lysa samtidigt måste nästan ha varit som att komma in i himmelen.
Nyår
Förstås hade man inga fyrverkerier förr i tiden. Det nya året smög sig på i tysthet. Men det var ändå en tidpunkt som man fäste avseende vid. Alla övergångstidpunkter har alltid ansetts magiska. Och nyårsnatten var ett utmärkt tillfälle för den som ville veta något om det kommande årets framtidsutsikter. Det fanns många metoder hur man kunde gå tillväga. Ett sätt var att smyga sig fram till kyrkan i mörkret och kika genom nyckelhålet – kanske kunde man då få se en syn om vad som komma skulle. Eller så kunde man stöpa i bly. Man hällde ut smält bly i vatten, varpå blyet genast stelnade och fick en speciell form, som man kunde försöka likna vid något. Såg det ut som en krona, skulle man bli gift. Men liknande formen ett kors väntade inget annat än sorg eller död.
På nyårsdagen skulle allt göras rätt, för allt man gjorde den dagen var avgörande för hur resten av årets skulle bli. Om man åt en riklig måltid då, skulle man få äta sig mätt resten av året. Om man åt ett äpple, skulle man hålla sig frisk och stark.
Trettondagen och tjugondag Knut
Trettondagen, den 6:e januari, är helgdag därför att man då firar minnet av de tre vise männens ankomst till Jesusbarnet. Trettondagen kallas dagen förstås, för att de tolv juldagarna då är över. Den dagen markerade julvilans slut, och att vardagens arbetssysslor åter skulle börja.
Fram till mitten av 1700-talet hade Knut namnsdag på trettondagen. Dagen kallades därför Trettondag Knut. Många traditioner knöts kring Knut och julens slut. ”Knut bär julen ut”; sade man. När namnet Knut sedan flyttades fram en vecka, var man så van vid att fira ut julen i samband med Knut, att traditionerna följde med i flytten. Därav kommer det sig att man numera firar ut julen just den 13:e januari, eller på ”tjugondag Knut” som man säger. Det är då man brukar ha julgransplundring och bära ut julgranen
Så var glada julen slut, slut, slut,
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
Kommer han, vår gamle vän,
För det har han lovat!
Av Elisabet L